Ett avtal har för det mesta en klausul som tar sikte på hur tvist med anledning av det upprättade avtalet ska avgöras. Det vanligaste är kanske att parterna som ingått avtalet avgör frågan mellan sig utan att man tar till tvisteförfarandet. Men när överenskommelserna inte längre fungerar så tittar man till tvistemålsklausulen i avtalet. Har man inte avtalet om tvistemålsbestämmelser i avtalet så avgörs detta av gällande rätt och allmänna rättsprinciper.

Tvistemål aktualiseras bland annat när någon begått avtalsbrott

När man inom ett avtal inte längre kommer överens om en bestämmelse eller om endera parten begått avtalsbrott eller sagt upp avtalet på felaktigt vis så använder man tvistemålsklausulen i avtalet för att lösa tvisten eller tolka bestämmelserna i avtalet. Tvistemålsklausulen ska ange tvisteförfarandet till form och säte. Vanligen är det parternas hemvist som avgör sätet för tvisten. Om inget avtalats är det som regel svarandens hemvist som ska vara säte för tvistens avgörande.

Allmän domstol eller skiljenämnd – Kan bli en dyrlärd läxa

Det vanliga är att man använder allmän domstol där avtalet signeras som får utgöra tvisteinstitut och säte. Det innebär att det blir tingsrätten som avgör en tvist i exempelvis ett näringsförhållande mellan två parter där man inte kommer överens om innehållet i avtalet. Väljer man allmän domstol (tingsrätt) som tvisteinstitut så är det vanligen en stämningsavgift på numera 2.800 kronor som ska betalas till domstolen. När det gäller skiljedomstol och avgörande av skiljemän så är det helt andra summor som gäller.

Skiljedomsinstitut kan kosta mycket pengar | Den ekonomiskt svagare partens förfördelas

Skiljedomsinstitut, oavsett om det gäller Stockholms handelskammares Skiljedomsinstitut eller tvist genom skiljemän via ett s.k. ad hoc-förhållande, är en kostsam process och måste betalas i förskott. Man kan välja en eller flera skiljemän. Tre är vanligare vid mer svårlösta och komplicerade frågor och kostader därefter. Eftersom man måste erlägga förskott för en tvist med belopp som med tre skiljemän i varje fall torde uppstiga ett par hundratusen kronor per skiljeman, så måste man inte bara vara säker på att vinna tvisten, man måste också ställa säkerhet och kanske även sin personliga ekonomi i risk.

Parter som är vana att processa använder oskäliga avtalsvillkor som inte kan bestridas eller invändas mot med framgång

Parter som är vana att tvista såsom exempelvis byggföretag som äger stora entreprenader med huvudansvaret för hela kedjan kan hållas som exempel. Här är man van att processa och har även en processkassa och duktiga advokater som gång på gång är i rätten och i princip bestrider olika ansvarsfrågor. Redan när man upprättade avtalet, vilket större bolag gör själva genom de advokatfirmor som de använder, valde man att säkra upp sig mot tvistesugna samarbetspartners. Detta genom att använda skiljedomsklausulen i avtalet.  Vägrar man sedan att själv när man blir stämd att betala hälften av skiljekostnaden, blir det käranden som måste betala även denna.

Näringsidkare kan ingå oskäliga avtal utan att de per automatik blir oskäliga

Som näringsidkare har man från lagstiftarens håll tänkt att man ska kunna konkurrera om attraktiva uppdrag genom att ingå avtal som kan verka oskäliga. Många entreprenörer och leverantörer har inte något val utan att ingå ett avtal, som i detta fall avser tvisteklausulen, som när saker ställs på sin spets är så pass oskäliga att den klagande parten inte har möjlighet att klaga. Utan istället får lägga ner sina krav för att förhindra en konkurs. Som storföretag är man mycket medvetna om detta dilemma för småföretagare, vilket också kanske kan ses om en anledning till varför de så frekvent brukas även i avtalsförhållanden som inte kräver bestämmelsen. I många fall har dock båda parter betalningskapacitet att erlägga sin del av kostnaden för skiljeförfarandet, vilket syftar till att få parterna att förlikas. Det går som regel inte att överklaga en dom i ett skiljeförfarande.